SEKO SJ

En tågvärd blir närapå strypt och avkastad från tåget. En annan får ta emot en rak höger med lossnade tänder som följd. Och en lokförare får en smäll i bröstet som resulterar i revbensfraktur. 

Listan på allvarliga olycksfall inom spårtrafiken på grund av hot och våld kan göras lång. De exempel som räknades upp ovan har nyligen ägt rum och vi vet tyvärr att de med all sannolikhet kommer att hända igen. Den accelererande våldsspiralen som drabbar personalen ombord på tåg spinner allt snabbare. 

När AFA Försäkring ombads att lista antalet allvarliga arbetsolycksfall på grund av hot, våld och rån inom ett antal utsatta yrkesgrupper hamnade ombordpersonal på tågen skyhögt i topp. Här låg risktalet på 18,7 per tusen anställda. Den näst mest utsatta gruppen var bussförare, som hade ett risktal på 4,7 per tusen anställda. Siffrorna baseras på antalet anmälda olycksfall under 2008-2009. 

Statistiken från AFA Försäkring ligger helt i linje med siffror från SEKO och ST. En undersökning som SEKO gjorde bland sina medlemmar inom spårtrafikområdet under 2009 visar att nära hälften av de anställda ombord på tågen blivit utsatta för hot eller våld under det senaste året. Och i STs arbetsmiljörapport 2010 svarar mer än hälften av de anställda ombord att de inte fått tillräckligt bra stöd från arbetsgivaren i samband med våld eller hot om våld.  

Det finns alltså statistik som visar att läget redan för några år sedan var allvarligt. Sedan dess tycks utvecklingen ha gått helt över styr. Några exempel: På Öresundstågen har under hösten ombordpersonal som jobbar ensamma varit förbjudna att kontrollera biljetter under kvällar och nätter. Orsaken är den allvarliga utvecklingen ombord på tågen – på två år har de inrapporterade hoten och våldsdåden mer än fyrdubblats i antal. Och på sträckan Eskilstuna – Stockholm är läget så allvarligt att tågen på försök bemannas med väktare. 

De anställda på tågen vittnar om hur klimatet ombord blir allt hårdare. Resenärer som är berusade eller drogpåverkade och resenärer som knuffas och spottar personalen i ansiktet. Eller resenärer som är beväpnade med kniv och batong – ingenting tycks vara ovanligt i dagens tåg-Sverige. 

Personalen drabbas av magknip och till och med magsår. Oron inför ett jobbigt arbetspass, en tur på ett så kallat högrisktåg, är förståelig. Att som helt ensam ansvara för ordningen på ett fullsatt tåg en lördagskväll, ett tåg där fylla och slagsmål ligger i luften, kan knappast vara en dröm för någon. 

Men det är inte bara personalen som mår dåligt av situationen. Även resenärerna påverkas. Det förekommer att tågvärdar är så rädda att de inte vågar passera genom en stökig vagn. Hur ska då inte de skötsamma och helt vanliga resenärer, som ju trots allt är i majoritet, känna sig? 

Givetvis går det att spekulera i vad den allvarliga utvecklingen beror på. Troligtvis är det som händer i samhället i stort något som avspeglar sig ombord på tågen. Ett tuffare samhälle ger tuffare tag på tågen. Nu gäller det att snarast vända utvecklingen så att hoten och våldet på våra tåg minskar. 

Vi som representerar arbetstagarna inom järnvägen är överens. Det vi strävar mot är nolltolerans mot hot och våld ombord på tågen. Och vi har tre gemensamma krav som kan föra oss närmare målet: 

• För det första måste kraven vid upphandling av tågtrafik bli betydligt tuffare bland annat genom möjlighet att ställa såväl sociala krav som arbetsmiljökrav på anbudsgivarna. I regeringens aktuella upphandlingsutredning framkommer att det finns problem med oseriösa anbudsgivare och leverantörer. Därför är det viktigt att huvudentreprenören eller den som får kontraktet får ett utökat ansvar längre ned i ledet. Utöver detta fordras ett system där upphandlingarna som gjorts också följs upp och granskas under avtalstidens gång. 
• För det andra vill vi se utökade resurser till den svenska järnvägen. Mer pengar till tågtrafiken behövs för att höja nivån på drift och underhåll. Det eftersatta järnvägsnät vi ser i dag får effekter på flera håll. Resenärerna känner en befogad irritation över försenade och inställda tåg.  En irritation som går ut över en redan pressad ombordpersonal.  
• För det tredje måste utökade resurser också ges för att höja personaltätheten och därmed säkerheten för såväl anställda som resenärer. Och frågan är om inte även skattebetalarna skulle vinna på en sådan utveckling. I alla fall om man räknar in de extra kostnader våldet medför i form av polisinsatser, extrainsatta väktare och sjukskrivningar av tågpersonalen.  

Dagens trafikutövare har ett kontrakt som stäcker sig över ett antal år. När åren är slut ska trafiken upphandlas på nytt. Och då gäller det att lägga ett lågt bud för att vinna. För här är det politikerna, med infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd i spetsen, som styr. Och politikerna tycks anse att kvalitet kommer i sista hand. Att allt för låga anbud försämrar möjligheten att upprätthålla en god arbetsmiljö verkar de blunda för.  Men nu är det dags att de öppnar ögonen – och tar sitt ansvar. 

Annette Carnhede, förbundsordförande ST

Jan Rudén, förbundsordförande SEKO